EMILIA

Lördag. Den 17e december. Jag har inte känt mig så harmonisk och glad på länge. Jag har äntligen bestämt mig och tagit steget att börja studera på universitetet. Jag känner mig som mig själv. Den Emilia som är glad och träffar vänner men som även prioriterar sin egen hälsa.

Idag tog jag sovmorgon, hade ställt klockan på nio men kom inte upp förrän tolv. Hade nog kunnat sova bort den hör dagen efter alla sömnlösa nätter den här veckan. Men det blev en titt på lejonkungen tillsammans med världens bästa lillebror istället. Lycka! Nu sitter jag på bussen ut till Djurö, min uppväxts paradis hehe! Besegrade tröttheten och vädret för att gå på Sophies födelsedagsmiddag, det är jag glad för.

Hoppas ni får en trevlig helg.
Puss!

Nu har jag släppt bomben för mina kolleger. Den 23 januari kommer jag att börja plugga igen. Nu under titeln som studerande till sjuksköterska! Woop! Kommer sakna mina små barn så otroligt mycket och jag har trivts så otroligt bra på mitt jobb de månader jag varit här. Tråkigt att behöva lämna dem nu. Men jag måste tänka på min framtid och det faktum att jag aldrig kommer att få en sån här chans igen. Om tre år kommer jag att vara färdigutbildad sjuksköterska :) kul som faaaaaan!

Nu sitter jag här med tolv små änglar till barn och tittar på fredagsfilm. Det regnar ute och jag stänger idag, vilket betyder att jag är den som bestämmer att vi är inne resten av eftermiddagen... Skönt! Nu längtar jag efter julledigheten. En veckan kvar!

När kroppen håller på att gå sönder av den ångest, den tanken på att göra något som tryter emot. Att välja mellan kärlek eller framtid. Att stå i valet och kvalet. Ibland vill jag sälja min själ till Djävulen och önska att han gör alla val åt mig. Eller varför inte kunna skylla på att det är Guds vilja? Jag har ont i psyke och ont i kropp.
Att svika. Är det värt det när det är ens framtid som står på spel? Ja. Det är det väl. Jag ser inte skillnad på rätt och fel. På glädjetårar eller sorgsna sådana. Ett glädjande besked blev med ens så sorgligt, så ångestfyllt.

De säger åt mig att tänka rationellt. Jag är nog den mest känslosamme person ni någonsin kommer att stöta på. Tyvärr. Det är därför jag har en rationell pojkvän. Emotionell flickvän, rationell pojkvän.

Att jobba med tretton 3-5 åringar är inte alltid så lätt. De ska tröstas, uppmuntras, hjälpas, stöttas, skällas osv. Ibland undrar jag hur mycket av vardera man ska göra? Hur mycket ska man hjälpa en treåring utan att det lilla barnet blir bortskämt? Hur långt ska man gå för att barnet ska få bli mer individuellt?

Föräldrarna sätter sin tillit till att vi barnskötare och förskollärare gör vårt yttersta för att barnen ska utvecklas men vi får inte låta dem göra FÖR mycket själva. Så då är ju frågan hur mycket som är för mycket och hur lite som är för lite? Vissa barn blir curlade, och ibland undrar jag ens om det ens handlar om bortskämdhet, jag tror det handlar om att föräldrarna inte orkar. De orkar och hinner inte ta den där diskussionen på morgonen när barnen inte vill klä på sig. De väljer att lägga den delen i uppfostran på oss istället. Om ens det.

När jag var 3-5 visste jag att man inte äter med händerna, att man säger "ja, tack! Nej, tack!" och jag visste att man skulle ha respekt för de äldre, de vuxna. Idag finns det ett barn i min barngrupp som säger "ja, tack!". Sluta lata er föräldrar, det kanske är jobbigt att ta en diskussion med en treåring men helt ärligt så borde det inte ens vara en diskussion då en treåring inte är utvecklad att bestämma själv än. Tyvärr. Bestäm åt dem tack. Uppfostra era barn, det handlar faktiskt om att ni gör dem en tjänst.

Gått och letat efter fåtölj till farmor en dag som denna. Hon blev trött på en gång såklart, och det blev även jag.. Dessa allergitabletter tar kol på mig. Som tur var hittade vi en kanon fåtölj! Efter en del tittande..

Middag blev sedan av hos Susannes, min pappas sambos, föräldrar Vivvi och Ove som tryckte i oss mat.

Nu ligger jag i sängen med älskling och vi tittar på Melancholia, som jag tycker är sådär så jag bloggis istället!

Glömde berätta att lägenheten i Grimsta blev det inget av! Fin, välplanerad och stor etta.. För hög hyra för mig och för äckligt område. En sak är som jag är säker på är i alla fall att jag vill kunna gå hem utan att känna mig rädd. Så letandes fortsätter.......

Slog i huvudet så nu sitter jag här rädd för att somna. Huvudvärk som attan och en jäkla bula. Hur farligt är det egentligen heh? Tv4play underhåller mig och innan jag somnar blir det dagens avsnitt av julkalendern :)

Min dag har jag spenderat här i soffan. Vi har haft SAW-maraton här hemma, blivit serverade mat och snart kommer efterrätten. Fantastiskt mysigt då jag sovit mig igenom de tre första filmerna! Trevlig tjej!

Jag är ett skilsmässobarn. Ett barn fyllt av ångest och dåligt samvete. Jag har alltid varit en sån som brytt mig mer om andras hälsa än min egen. Jag fyller tjugo om en månad och är fortfarande fylld av ångest och dåligt samvete.

På senare tid har det blivit så att jag bott mer hos min mamma än hos min pappa. Jag har närmre till jobbet och min pojkvän. Det är den enda anledningen. Ändå känner jag mig som en värdelös person då mitt samvete säger till mig att jag borde vara mer hos min pappa. Jag borde hälsa på min farmor mer, lasta av lite mer börda från min pappas axlar. Jag fyller tjugo om en månad och jag känner mig slutkörd. Trött som människa.

Jag borde göra si, borde göra så. Jag har en timmes resväg till jobbet och en timme hem. Jag ska hinna träffa mina vänner, vara en förebild för min lillebror och inte allra minst vara en bra dotter och flickvän. Jag far och flyger runt hela stan, bor i stort sett på tre ställen.

Jag vill ha en fast punkt. En plats där jag slipper dåligt samvete för att jag hamnat hemma hos den ena föräldern. Där jag kan få tid för mig själv.

- Idag blev en(två?) elev på ett gymnasie i Vallentuna knivstucken. Vad får en människa att göra något så desperat? Vad får en människa att vilja döda en annan människa? Att vilja ta ett liv? Döda en person med en vilja, personlighet, framtid?

- Carema kallar, i sin verksamhetsplan, de äldre och boende på deras så kallade hem för Kunder. Hur kan man tänka på dessa personer som betalande kunder när de i själva verket är individer som kämpat för att få oss dit vi är idag? De är de läkare som förlöst oss, busschauffören som skjutsat oss, mannen på gatan som tog hand om vårar skrubbsår när vi var små, mattanten från grundskolan. Dags att vi respekterar de gamla på det sättet de respekterat oss.

Jag blir som vanligt så illa berörd.

På min väg hem och klockan är efter åtta.. Vi hade kvällsöppet och barnen fick stanna och julpyssla och äta middag med oss fröknar. Pannkakor med glass och grädde stod på menyn! Otroligt mysigt, trots att det går att ifrågasätta huruvida det är bra att lämna ifrån sig sitt barn så länge, eller så sent på kvällen.

Idag slog en flicka i sitt huvud. Ordentligt. Jag var så rädd för att hon inte skulle börja skrika efter dunsen, vilket hon gjorde.. Drog en lättnandes suck när hon åt ordentligt och busade som vanligt igen.

Det är lätt för mig att ifrågasätta föräldrars beslut som åskådare, utan barn dessutom. Men ibland vill man bara fråga dem vad de kommer att ångra mest: Att de varit för lite på jobbet eller att de varit för lite med sina barn?

Idag är ingen vanlig dag för idag är det ta-tag-i-ditt-liv-dagen. Börjar med att gå till läkaren för att en gång för alla reda ut mina allergiproblem. Hoppas att jag går vetandes därifrån. Kvällen fortsätter med lägenhetsvisande. Dock är den out of my league gällande pris. Hutlöst skulle de sagt på nyheterna (4900:- för en etta i förorternas förort Grimsta). Dock var den stor.

Att leta lägenhet i Stockholm är som att jaga en råtta i ett tunnelsystem. Omöjligt att fånga någon trots att det finns många att jaga. Hemskt med andra ord. Varje chans är en guldchans. Det vet jag. Så vad finns det att göra när du blir erbjuden en lägenhet som är en tusenlapp för dyr än du räknat med? Story of my life. Nåväl..

Sitter på tåget hemåt nu, är helt dunderslut.. Fredag betyder mindre barn, DOCK är vi alla tre grupper tillsammans så det blir fler barn tillsammans = MYCKET HÖG LJUDNIVÅ. Snorig skalle och lite risig på det, då blir man fasen helt slut!

Jag som lovat bort mig till min bästis idag, nej det orkar inte lilla jag tyvärr.. Känner mig så torr som ställer in men längtar bara hem till sängen, lite te och idol. Imorgon blir det däremot andra bullar när jag och mamsen ska baka inför advent! Woooop!

Nåväl.. Nu ska jag nog luta mig tillbaka på min timmes långa resa hem. Hare gööööttt!