EMILIA

Waste of time. Börjar kännas som att det bara är waste of time. Det finns en gräns för hur mycket en människa orkar med.

Söndag betyder slappdag. Det blev sent igår och därför en lååååång sovmorgon! Har legat i soffan hela dagen med lillebror och kollat på film. Störtskönt.

När man är ute bland folk och träffar nya människor, det är oftast då jag uppskattar det jag har. Igår fick jag en riktig ögonöppnare, och insåg på allvar vilken fantastisk pojkvän jag har. Tror verkligen inte att det finna någon bättre kille där ute, inte för att jag tänker leta. Jag är så lycklig med honom. Min prins. I honom har jag min bästa vän, min stora kärlek, mitt stöd och min framtid. Det gäller att vara tacksam. Jag är så otroligt tacksam och jag ber till Gud att jag alltid kommer att få ha det så här bra.

Lördag. Den 17e december. Jag har inte känt mig så harmonisk och glad på länge. Jag har äntligen bestämt mig och tagit steget att börja studera på universitetet. Jag känner mig som mig själv. Den Emilia som är glad och träffar vänner men som även prioriterar sin egen hälsa.

Idag tog jag sovmorgon, hade ställt klockan på nio men kom inte upp förrän tolv. Hade nog kunnat sova bort den hör dagen efter alla sömnlösa nätter den här veckan. Men det blev en titt på lejonkungen tillsammans med världens bästa lillebror istället. Lycka! Nu sitter jag på bussen ut till Djurö, min uppväxts paradis hehe! Besegrade tröttheten och vädret för att gå på Sophies födelsedagsmiddag, det är jag glad för.

Hoppas ni får en trevlig helg.
Puss!

Nu har jag släppt bomben för mina kolleger. Den 23 januari kommer jag att börja plugga igen. Nu under titeln som studerande till sjuksköterska! Woop! Kommer sakna mina små barn så otroligt mycket och jag har trivts så otroligt bra på mitt jobb de månader jag varit här. Tråkigt att behöva lämna dem nu. Men jag måste tänka på min framtid och det faktum att jag aldrig kommer att få en sån här chans igen. Om tre år kommer jag att vara färdigutbildad sjuksköterska :) kul som faaaaaan!

Nu sitter jag här med tolv små änglar till barn och tittar på fredagsfilm. Det regnar ute och jag stänger idag, vilket betyder att jag är den som bestämmer att vi är inne resten av eftermiddagen... Skönt! Nu längtar jag efter julledigheten. En veckan kvar!

När kroppen håller på att gå sönder av den ångest, den tanken på att göra något som tryter emot. Att välja mellan kärlek eller framtid. Att stå i valet och kvalet. Ibland vill jag sälja min själ till Djävulen och önska att han gör alla val åt mig. Eller varför inte kunna skylla på att det är Guds vilja? Jag har ont i psyke och ont i kropp.
Att svika. Är det värt det när det är ens framtid som står på spel? Ja. Det är det väl. Jag ser inte skillnad på rätt och fel. På glädjetårar eller sorgsna sådana. Ett glädjande besked blev med ens så sorgligt, så ångestfyllt.

De säger åt mig att tänka rationellt. Jag är nog den mest känslosamme person ni någonsin kommer att stöta på. Tyvärr. Det är därför jag har en rationell pojkvän. Emotionell flickvän, rationell pojkvän.

Att jobba med tretton 3-5 åringar är inte alltid så lätt. De ska tröstas, uppmuntras, hjälpas, stöttas, skällas osv. Ibland undrar jag hur mycket av vardera man ska göra? Hur mycket ska man hjälpa en treåring utan att det lilla barnet blir bortskämt? Hur långt ska man gå för att barnet ska få bli mer individuellt?

Föräldrarna sätter sin tillit till att vi barnskötare och förskollärare gör vårt yttersta för att barnen ska utvecklas men vi får inte låta dem göra FÖR mycket själva. Så då är ju frågan hur mycket som är för mycket och hur lite som är för lite? Vissa barn blir curlade, och ibland undrar jag ens om det ens handlar om bortskämdhet, jag tror det handlar om att föräldrarna inte orkar. De orkar och hinner inte ta den där diskussionen på morgonen när barnen inte vill klä på sig. De väljer att lägga den delen i uppfostran på oss istället. Om ens det.

När jag var 3-5 visste jag att man inte äter med händerna, att man säger "ja, tack! Nej, tack!" och jag visste att man skulle ha respekt för de äldre, de vuxna. Idag finns det ett barn i min barngrupp som säger "ja, tack!". Sluta lata er föräldrar, det kanske är jobbigt att ta en diskussion med en treåring men helt ärligt så borde det inte ens vara en diskussion då en treåring inte är utvecklad att bestämma själv än. Tyvärr. Bestäm åt dem tack. Uppfostra era barn, det handlar faktiskt om att ni gör dem en tjänst.

Gått och letat efter fåtölj till farmor en dag som denna. Hon blev trött på en gång såklart, och det blev även jag.. Dessa allergitabletter tar kol på mig. Som tur var hittade vi en kanon fåtölj! Efter en del tittande..

Middag blev sedan av hos Susannes, min pappas sambos, föräldrar Vivvi och Ove som tryckte i oss mat.

Nu ligger jag i sängen med älskling och vi tittar på Melancholia, som jag tycker är sådär så jag bloggis istället!

Glömde berätta att lägenheten i Grimsta blev det inget av! Fin, välplanerad och stor etta.. För hög hyra för mig och för äckligt område. En sak är som jag är säker på är i alla fall att jag vill kunna gå hem utan att känna mig rädd. Så letandes fortsätter.......

Slog i huvudet så nu sitter jag här rädd för att somna. Huvudvärk som attan och en jäkla bula. Hur farligt är det egentligen heh? Tv4play underhåller mig och innan jag somnar blir det dagens avsnitt av julkalendern :)

Min dag har jag spenderat här i soffan. Vi har haft SAW-maraton här hemma, blivit serverade mat och snart kommer efterrätten. Fantastiskt mysigt då jag sovit mig igenom de tre första filmerna! Trevlig tjej!

Jag är ett skilsmässobarn. Ett barn fyllt av ångest och dåligt samvete. Jag har alltid varit en sån som brytt mig mer om andras hälsa än min egen. Jag fyller tjugo om en månad och är fortfarande fylld av ångest och dåligt samvete.

På senare tid har det blivit så att jag bott mer hos min mamma än hos min pappa. Jag har närmre till jobbet och min pojkvän. Det är den enda anledningen. Ändå känner jag mig som en värdelös person då mitt samvete säger till mig att jag borde vara mer hos min pappa. Jag borde hälsa på min farmor mer, lasta av lite mer börda från min pappas axlar. Jag fyller tjugo om en månad och jag känner mig slutkörd. Trött som människa.

Jag borde göra si, borde göra så. Jag har en timmes resväg till jobbet och en timme hem. Jag ska hinna träffa mina vänner, vara en förebild för min lillebror och inte allra minst vara en bra dotter och flickvän. Jag far och flyger runt hela stan, bor i stort sett på tre ställen.

Jag vill ha en fast punkt. En plats där jag slipper dåligt samvete för att jag hamnat hemma hos den ena föräldern. Där jag kan få tid för mig själv.