nerstämd.
Nu kan jag inte plugga heller. Jag blir galen. Kan bara tänka på hur jävla illa behandlad jag blir. Det är kanske så, att det är ditt jobb att svika lite, gång på gång. Blä. Det värsta är att det är DU, att du inte ens kan ägna mig en tanke, en fråga, det är det värsta. Vem som helst kan ställa en fråga, skicka ett sms eller bara ringa, men nej.. Inte du. Jag är ledsen, besviken och arg. Mest besviken. För det har ALLTID, i hela mitt liv varit du och jag. När vi retad de andra, fiskat, och bara älskat samma saker. Vi har alltid gillat samma saker, kunnat skratta och flamsa åt samma saker och prata om nästan allt. Vi har varit bästisar från den första stunden jag kom ur mammas mage och fick ligga på ditt bröst. Men nu är det som att du bara slänger bort det. Och jag vet att jag inte orkar vara ensam om att bry mig.
