Hela världens hunger samlad i mig.
Jag trodde aldrig att det skulle kännas så jobbigt, faktiskt. Jag kanske lurat mig själv, men det är väl så, att jag gömmer undan de där svåra känslorna för jag orkar inte deala med dom nu. Faktiskt. Inte vet jag. Det gör mig bara svårare för mig att förstå alltihopa, förstå mig på mig själv. Eller så lurar jag bara mig själv än en gång.
Fast ärligt talat så orkar jag inte bry mig det minsta, inte alls.
Fast ärligt talat så orkar jag inte bry mig det minsta, inte alls.
