EMILIA

Fredag betyder klubbhäng för mig. :) Jag har ju som bekant startat Stockholms bästa, mysigaste och mest kärleksfulla klubb/bar med mina fina vänner. Ni finner oss på Upplandsgatan 7, supernära Centralen. Vi spelar alltid den bästa popmusiken med allt från Joy Division, Broder Daniel till Sibille Attar och Strokes. Kom ni bara, här står det om oss på DN på Stan, på Facebook hittar ni oss HÄR. Puss på er 

 

 

 

 

 

 

Fml. Eller nåt i den stilen. Snart två är klockan på natten och jag har legat och vridigt mig alldeles för länge. Då hamnade jag här. Igen. Vet att det inte är någon som läser, glad för det. Det är min dagbok och på nåt vis räddar den mig från mig själv när tankarna blir för många och för grötiga.

Så annars då? Osäkert. Förvirrat och ett allmäntillstånd på sprallig vs. stendöd. Hur är det det där med att alltid följa sitt hjärta? Ibland undrar jag vart mitt hjärta håller hus, jag tappade det någonstans på vägen. Eller så lägger jag alldeles för mycket hjärta i alla andra att hjärtat inte har ork nog att visa mig den rätta vägen? Hur är det med att göra det man vill när viljan inte infinner sig, utan har ramlat bort, fallit av mina axlar och ligger där i uppförsbacken jag var tvungen att gå i för att komma hit. Vad gör man då? Vart letar man efter svaren när varken hjärta eller vilja håller hus som de ska?

Ja, så var klockan två. Jag börjar känna mig som den osäkra 16-åring jag en gång var. Fylld av hopp, musik, kärlek och ängslan. Vill jag gå tillbaka eller vill jag gå framåt? Och hur ska jag gå till väga?

Hörrni jag har kommit in i en fas där jag inte är så pepp på att bli

vuxen så snabbt. Allt har bara gått lite för fort och jag skulle vilja

pausa tiden för att kunna tänka igenom mina val lite extra. Frågan

är om man blir så mycket klokare av det! Jag vill resa, jobba och

festa innan jag växer upp och blir vuxen. Varför förvarnar ingen

om hur svårt det är att bestämma sig för vad det är man vill? :)

Jag saknar att jobba och tjäna pengar, jag önskar att jag var oberoende, att jag flyttat hemifrån och att jag kunde göra mina egna val, inte anpassa mig efter så många andra människor. Jag vill vara jag, jag vill vara VI. Nu är det så mycket annat, så många andra, som vi måste ta hänsyn till. Det är sannslöst, overkligt och skrämmande att den killen jag träffade när jag var 17 år är den som jag vill gifta mig med. Inte idag, inte imorgon men i framtiden. I framtiden ser jag oss tillsammans och jag tror på det. Tror på oss mer än något annat.

Det började med den där massive anatomitentan, som jag förövrigt klarade galant! Och sen har det bara rullat på, en tripp till fjällen, häng med kompisar, pojkvänsmys och familjemys. Jag har helt enkelt varit otroligt upptagen av, tja, Livet kallas det tror jag.

Nu sitter  jag här och försöker jobba hårt på min kommande tenta på torsdag, men det är som att all min energi tog slut vid första tentan. Är jag inte klar sjuksköterska snart? Det är inte det värsta, det värsta är att vi har två tentor kvar efter den på torsdag. Crazy huh?