EMILIA

Idag har jag då bara legat i soffan, mår inte så värst men känner att jag måste gå till skolan. Har varit alldeles för dålig nu och det känns verkligen inte bra att komma efter. Även om det känns som att febern fortfarande är kvar så vill jag ju verkligen jobba också för den delen.

Jag och Miriam diskuterade jobbet idag, Miriam som för er som inte vet jobbar på samma jobb som jag. Det är verkligen så att folk hatar sina jobb, och visst, vi jobbar på Mc Donald, vad är det för framtid. Men det är liksom vårat ställe att koppla bort skolan. När vi kliver in där, och hör allt pipande och allt skrikande så får vi helt andra problem. Och det är sådana problem vi kan lämna bakom oss senare när det är dags att gå hem. Om jag skulle få välja skulle jag hellre jobba än gå i skolan nu. Men det är ju jag. Mc Donalds är liksom vårat lilla get away, vår verklighetsflykt. Så nej, för er som tänker att "oj, du har så mycket gång lilla gumman slow down!" så nej, det vill jag inte, jag ger inte upp det som får mig att komma bort från det jobbiga just nu.

Oj, very deeptalk om jobbet, men det är så vi, eller åtminstone jag, känner. Adjö.

Jag har kommit på vad jag vill arbeta med i mitt liv, åtminstone tjäna så pass
mycket pengar att jag kan anordna så att jag kan tillbringa tid åt min passion.
 Min passion är inredning, jag har märkt det tydligt nu.

Det är otroligt hur en person kan påverka hela din vardag, både positivt och negativt. Antar att jag bara borde ägna mig åt de personerna som gör mitt liv positivt just nu, även om jag önskar att det vore andra också.

Tittade på Ellen idag, damn. Gissa vem som var med? Robert Pattinson. Skulle dö för den killen alltså. Jag vet inte, men det är något med hans engelska dialekt och hans charmiga leende som gör honom oemotståndlig. Vad ska man säga? Antar att jag är en i mängden. Men jag har ju min sötnos... :)

Jag är ledsen för att folk inte tänker det minsta på andras känslor nu för tiden. Jag är ledsen för att de personer jag ansett vara mina bästa vänner går bakom ryggen på mig och sen showar bara för att såra mig. Japp, jag är sårad och ni har lyckats. Hoppas det känns bra.

Jag har en ytterst fin vän, en vän som det går att säga vad som helst till och
som alltid försöker få mig glad. Saken är den att när hon inte ens försöker
så får hon mig glad ändå. Fint.

Jag vet inte vart i världen jag skulle vara utan dig David Skärgård. Du är bässssssssssst!

Du vet var det sitter och siktar tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in. Hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill. Du vet jag vill bli din
O ingen annan kommer in. Hjärtat gör mig blind
Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad

Hela världen är så underbar bara man får ett svar

Det är inte som att jag inte varit med om det här förut, det är alltid så att det
man förlorar vill man ha. Ju mer man inte kan få det, ju mer vill man ha det.
Men jag kanske inte orkar. Jag orkar inte vara den lilla leksaken som är
rolig att jaga, rolig att fånga men inte rolig att behålla, vårda och ta hand om.
Det är faktiskt ganska lätt att jämföra med leksaker och hur man betedde
sig när man var mindre gällande dessa.. Fast nu handlar det om personers
känslor, vilket folk borde tänka lite mer på.
    Jag säger inte att det inte kommer bli någonting, jag säger inte att du inte
är värd en andra chans. Men jag säger inte heller att jag kommer bete mig
som innan, och det kommer inte att bli en sån lätt leksaksjakt för dig inte.

Nu ska jag skriva av mig lite, like it or not, du behöver inte läsa.

Jag är trött på den här skiten, allmänt trött, ledsen och besviken på hela kakan. Jag kan bara inte stå ut längre. Alla dessa människor som jag ständigt uppmuntrar, får på bättre tankar och är snäll mot, hur ofta gör de samma sak mot mig? Det är fanimej inte vänskap, det har jag lärt mig, fast samtidigt kan jag inte sluta lägga ner energi på dom, för jag bryr mig. Jag bryr mig så mycket att jag själv tar stryk, så att jag inte orkar mer, får en ångestattack eller liknande.
      Nu är det så att jag tycker om en person, jag tycker om honom väldigt mycket eftersom det känts som att vi förstått varandra så bra de senaste åren, att vi alltid ställt upp för varandra men att våra känslor nu utvecklats till något mer. Men varför ska jag vara den som hör av mig, som alltid försöker hitta ett tillfälle att ses? Det är samma sak med vänner. Och om vi då vid senare tillfälle hittar en lucka att ses på, ja då får jag en näve rätt i ansiktet: "Varför har du inte hört av dig för? Du är så upptagen så vi inte hinner ses! Du har alltid så mycket att göra.." etc etc. 
      Jag ställer mig nu frågan: Om riktiga vänner är personer som bryr sig, verkligen bryr sig, hur många vänner har då jag?


Jag tål inte heller människor som talar bakom ryggen på mig, anser ni att det är någonting som är fel, som jag borde ändra eller som jag gjort/sagt fel borde ni tala till mig personligen. För ärligt talat kommer alltid sanningen fram, det har jag också märkt. Och jag måste erkänna att jag blir riktigt sårad av att höra om folk som talat bakom min rygg om mig och om mina så kallade "problem"(?).  Bara sluta säga och bete er som om ni vore ärliga, var det istället. 
 

it starts in the afternoon after we've downed a few
we argue for an hour then soak for two
you ask me about the future and what I think it'll bring
oh I freeze up and can't think of a single thing

is this the life you wanna live
oh I've given you all that I possibly can give
I wonder why the hell you're still here with me
oh this isn't how I wanted things to be
oh to be

you ramble on 'bout the way that I make you feel
nothing I say, nothing I do is real
let's hope by tomorrow all memories of this are gone
oh I guess all you needed was someone you could lean on

oh is this the life you wanna live
I've given you all that I possibly can give
I wonder why the hell you're still here with me
oh this isn't how I wanted things to be
oh to be