EMILIA

Jag ogillar det faktum att jag blir beroende av en människa. Visst är jag van vid att känna behov av att prata med min bästa vän, eller att bara umgås med mina bästa vänner. Men jag gillar inte det faktum att jag blir såpass beroende av en person att jag blir ledsen om han eller hon inte hör av sig. På samma sätt som jag älskar det.

Jag skulle vilja säga att det är en del av kärleken. Att kärleken är just som en drog, som ett beroendeframkallande medel som finns i din kropp och att det inte kan tas ut utan att du går igenom samma smärta som en narkoman går igenom när han/hon blir drogfri.

Jag har aldrig velat vara den fjantiga, sötsnuffegullepluttisnuffeluffen, flickvännen som ger upp alla mina vänner och är med min pojkvän. Jag har alltid sagt att jag ska sätta vänner först och det står jag fast vid. Det är så jag uppfostrast. Men nu är allt så annorlunda. Jag har blivit den puttinuttiga flickvännen. Det går bara inte att låta bli. Det går inte att låta bli att tänka på honom, ge komplimanger eller bara le och vara glad. Jag har åtsidosatt några av mina vänner, men varför är det inte tillåtet att göra det ibland?

Är det så att kärlek, när den är på riktig, känns som något du aldrig upplevt förut? Så tror jag att det är.