EMILIA

Jag vet att jag inte skrivit om kärlek lika mycket som jag brukar, kanske är det för att jag blivit en stuns avskräckt. Jag är väldigt rädd för att bli sårad, och minst lika rädd för att själv såra. Jag har liksom inte tid att gå och kära ner mig, och om det nu ska vara så, då ska det vara i någon som är perfekt. Jag orkar inte ödsla mer tid på killar som till slut visar sig vara arslen.

Just nu är det extremt fint ute, jag är glad, extremt glad. Jag orkar inte riktigt ens tänka tanken på att tänka deppiga tankar. Men det är verkligen så att folk blir vårkära? Vilket fenomen! Det är ganska fint att vara kär, men jag lever livet så bra nu.

Fast vem skulle tacka nej till en gitarrspelande pojke med vackert leende, mjuka händer och mysiga kyssar?